Sitter här och kollar runt på bloggar och hittade två som hade förlorat en vän i dagarna.
Jag känner mej som en förbannad outsider!!!

Jag sitter här utan mormor och morfar,
Utan farmor, en farfar i livet som är djävulen själv som jag inte vill ha något att göra med ändå.
Ingen mamma och ingen pappa.
Jag har min storasyster Unkis men det är allt!
Hon är den ända som står mej nära som bara en nära släkting kan,
hon är allt jag har kvar igentligen.
Nu låter det som om det inte duger med henne,
men det gör det!
Hon är världens bästa syster.
Hon är det dyrbaraste jag har, försvinner hon försvinner jag!
Men jag önskar att jag iaf hade fått behålla antingen mamma ELLER pappa några år till.
Tills jag gift mej, skaffat barn och lite sånt.
Få se dom bli gamla och skröppliga och inte bli sjuka på det viset som det blev.
Jag önskar jag iaf hade fått ha en förälder som gick bort av naturliga orsaker, inte nån jävla cancerbajs.

Nej jag sitter inte här och tycker synd om mej själv alls.
Jag fattar bara inte hur mycket man ska orka igentligen.
Jag hade gärna gått igenom vissa saker som andra säger är katastrof.
För mej är det småsaker.

Jag är 24 år och nybliven "föräldralös"
Jag pratar aldrig om det,
gråter för sällan antagligen.
Belastar ingen med att jag inte mår så bra alla gånger.

Jag är jag, glad och positiv.
På utsidan iaf.
På insidan är jag nog lite bitter får jag erkänna.

Jag vet att det finns många, många som har det hundra gånger värre än mej,
som gått igenom mer skit än jag ens kan föreställa mej.
Men om , jag säger bara OM,
jag skulle behöva eller vilja prata med någon som gått igenom samma som mej och förlorat så många och knappt har någon kvar,
då får jag fanimej leta länge.
Det finns,men svårt att hitta.

Nu är jag ju inte sån som behöver prata av mej,
skriva av mej kan jag behöva ibland,
vilket jag ju gör nu.
Och det händer kanske en gång i halvåret som mest.

Men jag känner mej utanför!
Om jag pratar med någon och vi kommer in på släktingar och familj,
föräldrar och sånt och jag talar om hur landet ligger så blir det samma reaktion varje gång.

-Ååå va hemskt, hur orkar du leva vidare? det måste vara fruktansvärt att inte ha någon kvar.
Ja klart som fan det är hemskt.
Men det går!
Det gör faktiskt det!
jag vet inte hur,men man klarar mer än man tror.

Sen att jag är känslig, lite nere och lite bitter på livet kanske får man ta med en klackspark.
Så länge dom få jag har kvar lever och är friska så tackar jag min lyckliga stjärna varje dag!
Jag skulle gå genom eld för er!
Älskar er!!!!

Innan jag slutar spotta ur mej tråkigheter här vill jag bara säga:
Va rädd om dom du älskar, umgås så mycket du bara kan med dom.
Tala om hur mycket du tycker om dom och ge bort en extra kram eller puss.
Lev som om dagen vore den sista i ditt liv.
Annars ångrar du dej kanske i morron.

Puss puss